Kategoriarkiv: Våra eldsjälar berättar

Våra personliga historier

Våra volontärer, jourhem och medhjälpare har många fina upplevelser, minnen och historier att berätta, så denna sida tillägnas personliga berättelser av våra eldsjälar.
Det kan handla om en händelse som skett på katthemmet eller i ett jourhem, en tanke du har/haft ang volontärarbete och/eller ett minne av en katt som du vill dela med dig av. 

Har du en historia som du vill berätta så maila oss på info@kattvarnet.nu eller lämna in handskriven text till oss på katthemmet.
Vi hjälper gärna till med stavning m.m. men i övrig så önskar vi era personliga upplevelser/berättelser.

Wilma får ett eget hem

Jag blev sugen på att skaffa en liten kissemiss 2005 och hittade Kattvärnet i Haninge, vilket låg nära och bra där jag då bodde (Västerhaninge).
Jag föll direkt för söta Camilla på hemsidan, en svart liten sak som bodde med mamma Cissi (en stor och vacker norsk skogskatt) och syskon på katthemmet.
Det blev ett besök på Kattvärnet och jag föll pladask… Hon var ju det sötaste jag sett. Att hon var väldigt skygg fick mig inte att backa. Hur skygg hon var egentligen skulle jag dock sen bli varse…
Jag besökte Camilla några gånger och tyckte det gick bra. I mars 2006 fick Camilla flytta hem till mig och mina marsvin och döptes om till Wilma. Hon var då 7 månader.
Hon bodde under mitt badkar i 2-3 veckor och kom fram på natten och åt och gjorde toabesök när hon försäkrat sig om att matte låg och snusade i sin säng. Till slut vågade hon sig fram mer och mer men gosa det ville hon INTE! Det var läskigt! Men inte så konstigt med tanke på att hon och hennes syskon föddes ute och inte fick vänja sig vid människor.
På Katthemmet fick hon sin första mänskliga kontakt, men när hon flyttade från trygga boxen tog osäkerheten över och vi fick börja om från början. Hon nosade på marsvinsburen men tyckte dom där håriga sakerna som pep var jätteläskiga.
Jag började efter ett tag tvivla på att jag skulle lyckas tämja henne och lite uppgivet vände jag mig till KV för råd. De uppmanade mig att tvinga mig på henne, att tvinga henne till att sitta i knä och bli klappad och strunta i att hennes svans viftade. Så vi ”brottades” ett tag..
Ganska länge faktiskt.
Mycket spott och fräs och rivmärken här och där. Hon skrämde t.o.m. slag på personalen på Roslagstulls djurklinik första gången jag skulle ta henne dit för vaccinering. Hon klättrade bokstavligen på väggarna där och de noterade i hennes journal att hon var ”svårhanterlig”.
Nästa gång jag kom dit var det dags för kastrering och då hade hon lugnat ner sig lite men det var lite kul att se deras miner när de skulle ta emot henne…
De såg lite oroliga ut minst sagt. Ha ha.. Men det gick ju mkt bättre då tack och lov.

Sedan dess har jag fått jobba mkt med henne och nu är hon en helt annan katt…
Hon har blivit en riktig mattegris. =)
Det är fortfarande läskigt med nya människor, men är numera van vid mina närmaste (speciellt min mamma).
Hon har sina egenheter lilla gumman, men det får hon ha. Vi är ju alla olika både djur och människor. Vi flyttade till Farsta strand för 3 år sedan och det gick kanonbra, hon vande sig snabbt vid ny hemmamiljö. Hon älskar att ligga sin alldeles egna fåtölj, och springa efter laserpekaren.
Duschar matte sitter Wilma och väntar i badrummet. =) Att äta post är också roligt (fast det tycker inte matte som tvingats fixa korg på dörren). Hon vägrar äta kattgräs utan äter hellre av marsvinens hö vilka hon för övrigt inte är lika rädd för längre.
Hon är ingen knäkatt men när jag lyfter upp henne blir hon alldeles till sig.
När det är vaccineringsdags lägger hon sig numera ner på undersökningsbordet och djurkliniken kan pusta ut… =)
Wilma får åka till landstället på Möja varje sommar och hon njuter i fulla drag. Hon vill inte gå ut men är så nöjd med att få titta ut på måsar och flakmoppar och jaga diverse småkryp som tar sig in…
Det ser jag på henne, ser nästan ut som hon ler ibland faktiskt.

Av: Maria Jansson
Vi har gått igenom mycket hon och jag, och hon är mattes älskling i förhoppningsvis många år till!!
Jag blev sedermera volontär på KV och sitter nu även i styrelsen. Att bli volontär är något jag verkligen INTE ångrar.
Har lärt mig väldigt mycket under åren på KV och det känns bra i hjärtat att man kan hjälpa till och jag har lärt känna många underbara människor!
Wilmas mamma Cissi fick förresten också ett eget hem till slut…

Av: Maria Jansson

Underbara Annabelle

Jag har varit medlem i Kattvärnet många år.
I början besökte jag och min man katthemmet ofta under öppettider på söndagar, då vi satt hos katten Bert.

2008 beslöt jag att bli volontär. Efter sommaren då när jag klev in i lokalen var det första som jag såg Annabell!
Den lilla, runda, söta flickan! Hon tog mitt hjärta direkt!

Hon, som var så speciell, lilla tösen, som hon skuttade och sprang när det var hennes tur att vara lös i lokalen. Hon behövde ju motion, hade problem med hård mage, hon var som en liten tunna.
Hon hade väl inte haft så lätt heller i sitt förra hem, därför kom hon till kattvärnet.

Hon var så kelig och hoppade upp i knät, men rätt som det var, satte hon tänder och klor i min hand!
När jag satt i soffan och tog en kaffepaus, kom hon och var så kärvänlig.
Jag klappade och gosade med henne, borstade henne. Och när jag klappade henne på magen så.. OJ, satte hon tänderna i min hand!
Där fick man inte minsann klappa damen! Hon bestämde själv!
Jag uschade henne, det gjorde ju ont!

Men då fick hon tydligen dåligt samvete..?
Hon gick iväg och hoppade upp på försäljningshyllan och hämtade en litet mjukisdjur, en grå elefant.
Jaha, tänkte jag, den får jag väl betala och stå för.
Men vad händer? Annabell kom och lade det vid mina fötter.
Jag gick direkt ner på knä och tårarna bara rann, och jag tackade så mycket för presenten.
Annabell hade så gott hjärta!

Till slut fick Annabell också ett eget riktigt hem!

Hälsningar Lies Åberg

Socialträning med Helge och grabbarna

Katten Helge inkom tillsammas med tre andra grabbar, som alla var rädda/ovana med oss människor.
Jag var själv orutinerad med ”skyggisar” men fattade direkt tycke för Helge och en annan katt som hette Henning (R.I.P), så jag lade all min fokus på dem under mina volontärpass.

Det var lite svårt att få kontakt med Helge till en början för han satt i samma bur som en tredje katt vid namn Harley, och Harley var väldigt kaxig och gjorde till en början utfall mot oss människor.
Detta gjorde ju att Helge kunde sitta skyddad längre in i buren och ”slippa” kontakt med oss tvåbenta.
Men när grabbarna separerades möjliggjorde det en annan kontakt med Helge, och jag brukade sitta i hans burdörr i flera timmar och bara prata med honom, läsa högt för honom i min bok och sjunga för honom.
Söta prinsen, han var så rädd för oss och satt i sin transportbur och tryckte sig mot väggen, hihi ibland tror jag att han tänkte ”om jag vill riktigt mycket, så kanske det läskiga försvinner”.

I en annan lite större bur satt Henning och Holger, och där brukade min mamma låsa in mig medan hon tog hand om de andra katterna. Och så gjorde jag samma sak där, läste, sjöng och berättade om min dag för dem.
Holger var lite kaxig och fräste till mig men söta fina Henning, han försökte bara smita undan. Tyvärr hade han rinnande ögon, vilket kan vara ett ofarligt tecken på kronisk kattsnuva, och efter ett traumatiskt veterinärbesök som gick fel, fick Henning somna in.

Idag har alla grabbarna fått egna hem och är sociala, mysiga och gosiga katter!
Helge heter numera Frasse och han ligger just nu och sover brevid mig här i solen – han är min svarta prins och det är otroligt vilken resa vi har gjort tillsammans!
Det känns i hjärtat vill jag lova, speciellt när han själv kommer och lägger sig under täcket med mig för kvällens gos-stund.
Det är KÄRLEK!

Av Elise Sjödahl