Wilma får ett eget hem

Jag blev sugen på att skaffa en liten kissemiss 2005 och hittade Kattvärnet i Haninge, vilket låg nära och bra där jag då bodde (Västerhaninge).
Jag föll direkt för söta Camilla på hemsidan, en svart liten sak som bodde med mamma Cissi (en stor och vacker norsk skogskatt) och syskon på katthemmet.
Det blev ett besök på Kattvärnet och jag föll pladask… Hon var ju det sötaste jag sett. Att hon var väldigt skygg fick mig inte att backa. Hur skygg hon var egentligen skulle jag dock sen bli varse…
Jag besökte Camilla några gånger och tyckte det gick bra. I mars 2006 fick Camilla flytta hem till mig och mina marsvin och döptes om till Wilma. Hon var då 7 månader.
Hon bodde under mitt badkar i 2-3 veckor och kom fram på natten och åt och gjorde toabesök när hon försäkrat sig om att matte låg och snusade i sin säng. Till slut vågade hon sig fram mer och mer men gosa det ville hon INTE! Det var läskigt! Men inte så konstigt med tanke på att hon och hennes syskon föddes ute och inte fick vänja sig vid människor.
På Katthemmet fick hon sin första mänskliga kontakt, men när hon flyttade från trygga boxen tog osäkerheten över och vi fick börja om från början. Hon nosade på marsvinsburen men tyckte dom där håriga sakerna som pep var jätteläskiga.
Jag började efter ett tag tvivla på att jag skulle lyckas tämja henne och lite uppgivet vände jag mig till KV för råd. De uppmanade mig att tvinga mig på henne, att tvinga henne till att sitta i knä och bli klappad och strunta i att hennes svans viftade. Så vi ”brottades” ett tag..
Ganska länge faktiskt.
Mycket spott och fräs och rivmärken här och där. Hon skrämde t.o.m. slag på personalen på Roslagstulls djurklinik första gången jag skulle ta henne dit för vaccinering. Hon klättrade bokstavligen på väggarna där och de noterade i hennes journal att hon var ”svårhanterlig”.
Nästa gång jag kom dit var det dags för kastrering och då hade hon lugnat ner sig lite men det var lite kul att se deras miner när de skulle ta emot henne…
De såg lite oroliga ut minst sagt. Ha ha.. Men det gick ju mkt bättre då tack och lov.

Sedan dess har jag fått jobba mkt med henne och nu är hon en helt annan katt…
Hon har blivit en riktig mattegris. =)
Det är fortfarande läskigt med nya människor, men är numera van vid mina närmaste (speciellt min mamma).
Hon har sina egenheter lilla gumman, men det får hon ha. Vi är ju alla olika både djur och människor. Vi flyttade till Farsta strand för 3 år sedan och det gick kanonbra, hon vande sig snabbt vid ny hemmamiljö. Hon älskar att ligga sin alldeles egna fåtölj, och springa efter laserpekaren.
Duschar matte sitter Wilma och väntar i badrummet. =) Att äta post är också roligt (fast det tycker inte matte som tvingats fixa korg på dörren). Hon vägrar äta kattgräs utan äter hellre av marsvinens hö vilka hon för övrigt inte är lika rädd för längre.
Hon är ingen knäkatt men när jag lyfter upp henne blir hon alldeles till sig.
När det är vaccineringsdags lägger hon sig numera ner på undersökningsbordet och djurkliniken kan pusta ut… =)
Wilma får åka till landstället på Möja varje sommar och hon njuter i fulla drag. Hon vill inte gå ut men är så nöjd med att få titta ut på måsar och flakmoppar och jaga diverse småkryp som tar sig in…
Det ser jag på henne, ser nästan ut som hon ler ibland faktiskt.

Av: Maria Jansson
Vi har gått igenom mycket hon och jag, och hon är mattes älskling i förhoppningsvis många år till!!
Jag blev sedermera volontär på KV och sitter nu även i styrelsen. Att bli volontär är något jag verkligen INTE ångrar.
Har lärt mig väldigt mycket under åren på KV och det känns bra i hjärtat att man kan hjälpa till och jag har lärt känna många underbara människor!
Wilmas mamma Cissi fick förresten också ett eget hem till slut…

Av: Maria Jansson